30 minutes

Satt i förrgår klockan 23:30 på min födelsedag och kom på mig själv med att vänta på att Victor skulle ringa. Han gjorde inte det. Jag förstår att han inte gjorde det. 

Tystnaden var värre än vilket ord som någonsin skulle kunna sägas. Det skar genom hela mitt allt. Insikten om att det verkligen är över.

För ett år sedan firade vi att vi skulle gifta oss. 

Idag (iförrgår) sitter jag på balkongen och hela skiten slår mig. NU slår det mig. VI finns inte längre. Inte alls. Att under flera månader intala sig själv att det är bättre såhär, att försöka träffa någon annan, att begrava skiten i alkohol, att bli knullad så man nästan svimmar, att skratta, att gråta, att lyssna på Unapologetic Bitch och alla Madonna-låtar man kan komma att tänka på, att till och med ge sig ut i skogen under en stjärnklar himmel och kasta ringen ut i tomma intet. Inget kunde ge samma effekt som tystnaden den 17e augusti. 

Klockan var 23:30. Det var 30 minuter kvar av min födelsedag. Kom på att han inte hade ringt. Satan vad ont det gjorde. Men.. Tystnad säger mer än hela Bibeln. Vi finns inte längre. Aj.

Can we fly? Do I stay?

We could lose, we could fail

In the moment it takes

To make plans or mistakes

30 minutes, a blink of an eye

30 minutes, to alter our lives

30 minutes, to make up my mind

30 minutes, to finally decide

30 minutes, to whisper your name

30 minutes, to shoulder the blame

30 minutes, of bliss, thirty lies

30 minutes, to finally decide

Det är över nu.