Jag undrar hur ofta jag faktiskt reflekterar över mina känslor. På riktigt. Tror att det var lääääängesedan. Har blivit en person som bara kööööör och skiter i vilket. Kanske inte var det bästa valet, såhär sett i efterhand.
Hur skadad jag blivit efter mina fem år med Daniel vill jag nog inte helt erkänna, men... Bland det sista jag fick höra i det förhållandet var ju "Seriöst Peter. Du ser förjävlig ut. Jag vill inte ens visa mig offentligt med dig." Och det var väl pretty much det som fick mig att en novemberdag vandra bort till Gjutaregatan från Ångaren Indias gata och lyssna på Dance in the dark på högsta volym i öronen.
Tror det var där allt gick fel. Han sa till mig att jag såg ut som en hora, och jag bestämde mig för att visa honom vad en hora var för något. And so I did. Och inte i liten skala. Gjorde mig nog mest till åtlöje tror jag, i min desperata jakt efter kuk och bekräftelse.
Skrev en lista idag, den svarta listan. Sexton personer på ett år blev slutsatsen. Och ungefär två tredjedelar är personer som jag ångrar. Vad i helvete?
Träffade en kille som jag verkligen tyckte om, han var nog perfekt på alla sätt tror jag. Kunde bara inte förmå mig att tycka om honom fysiskt, för att sätta fina ord på bögsex. Jag lät honom gå och han blev lycklig med en annan, och ändå är jag bitter.
Träffade en annan kille och trodde att det skulle bli annorlunda, men nej. Att han inte kan se vad som var problemet gjorde inte saken bättre, men det hör ju egentligen inte hit.
Vet egentligen inte vart jag vill komma. Men en jävla blogg är väl till för att reflektera? Istället för att whina på facebook typ.
Fml jag behöver ligga.
