Driving home for christmas

Sitter i ett kök. Ett kök som för en gångs skull är städat. Ett kök som till och med känns en liten aning mysigt och tilltalande med en julstjärna i fönstret och levande ljus på bordet. Jag sitter här och dricker glögg och äter pepparkakor och tittar ut genom fönstret på det julbelysta trädet på gården. (Trodde inte mina ögon när jag häromdagen lade märke till att det faktiskt julpyntas i Backa)

Med julmusik på, glöggen i handen och pepparkakan i käften infinner sig för första gången i år en skvätt julstämning även i min sjuka själ.

Det påminner mig om förra julen. Ett år sedan...

Det kan mycket väl vara på dagen exakt ett år sedan jag ivrigt i telefon proklamerade för Daniel, som var i Norge på utbildning för jobbet, att jag fått massor av fint julpynt med mig hem (till mig och Daniel) från mamma och att jag sket i vad han sa om det, lägenheten skulle pyntas. Jag lovade dyrt och heligt att inte förstöra det stilrena med lägenheten och så var det med det. Han kom hem några veckor senare och jag tror faktiskt inte att jag någonsin varit lyckligare än då, när det inte längre fanns några tvivel om att han skulle komma hem över jul, när jag kunde se honom framför mig, när jag kunde känna honom krama mig och höra honom viska god jul i örat på mig. Det slår det mesta.

Julafton förra året spenderade jag ensam med Daniel. Bara vi två. Det fanns liksom inget annat alternativ i världen för mig. Det fanns ju en sak där under ytan som inte pratades alltför mycket om. Ingenting jag, av ren respekt för Daniel, tänker prata om här heller för den delen. Hursomhelst var julafton hur mysig som helst, och jag tror till och med att jag grät en skvätt när vi skar upp vår första gemensamma och egengjorda julskinka.  (well med telefonhjälp från båda föräldraläger, but still, vi hade fixat den.) Bortsett från en del melankoli över underliggande problem blev det en av de bästa jular för mig. Jag hade Daniel, och han hade mig.

I år är situationen en aning förändrad, men ändå helt densamma. Vad jag och Daniel håller på med vet jag inte. Vad jag vet är att jag vill uppleva fler jular tillsammans med honom. Han är mannen jag älskar.

Sedan förra julen har det hänt en del. Kanske lite för mycket. Men jag tror ändå att det kommer ordna sig.

Och jag tror att du också inser det. Bara leta efter den där känslan. Känslan av att hela världen inte finns, att det enda som finns för mig är du.