I Am Because We Are

Ettan visade nyss Madonnas dokumentär "I Am Because We Are" som spelades in i Malawi typ förra året.

Till en början kändes den som vilken överdramatiserad dokumentär om svältande barn i Afrika som helst. Med fotografier svischandes förbi i hisnande fart, visandes utmärglade mödrar med sina döda barn i armarna, ett gäng utsvultna ungdomar och hela den faderullan ni vet, började det kännas tråkigt. Enda budskapet i dessa oräkneliga filmer brukar vara att folk ska se lidandet, och skänka pengar till välgörenhetsorganisationer och ge dem mat. Brukar ju funka så bra. Började faktiskt (trots att jag lipade som en gris, jag menar. De där bilderna kan fan få vem som helst att grina) känna besvikelsen komma krypande. Var det inte mer än såhär?

En bra bit in insåg jag att jag dömde ut Mad lite tidigt. För en gångs skull dras problematik som ses som tabubelagd, i dessa sammanhang, upp. Jag menar frågor som rör varför det inte hjälper att pumpa resurser i ett svältande land. Saker som offermentalitet eller kulturkrockar. Eller varför inte en byhövding som är fett övertygad om att bästa sättet för en liten tjej som nyss begravt sitt barn attkomma över sorgen är att bli hårt påsatt tre gånger på en dag av en utomstående man, för att bli renad. "AIDS kom efter våra traditioner. AIDS är gästen"

Så varför inte knulla oskyddat ännu mer. Gärna då med bruden som begravde sin unge för att han fått AIDS. Av sin mor. Gör matten.

Nejmen tillbaka till ämnet. Det känns bra att Madonna vågar ta upp den här problematiken. Dels ovannämnda trevliga kulturinlägg, men också det här med offermentaliteten. En person i ett så hopplöst läge som folket i Malawi målar gärna hellre upp sig som offer utan möjligheter att göra ett skit åt sina liv, än att faktiskt försöka ta till sig den (lilla, om ens det. Fan måste börja skänka pengar tillvälgörenhet) hjälp som erbjuds och försöka skapa sig en framtid.

Ni kanske fattar vad jag menar. Eller så gör ni inte det. Är egentligen lite skitsamma.

Vad jag menar är att... Bra gjort Madonna! Jag kommer aldrig mer kunna gå förbi en insamlingsbössa utan att ha fetångest i en vecka (minst) om jag går förbi utan att lämna ett bidrag.

Eller varför inte dra till Afrika ett år?

Kommer ju fan aldrig börja plugga ändå. Lika bra att lära ungarna där nere allt jag kan.

Hah. Puss.