Circus

Jag och Daniel har funderat ett tag på om vi ska köra hårt och flytta ihop, på riktigt. Det vill säga att jag skriver mig hos honom och börjar betala halva hyran och börjar ta lite mer ansvar här. Det vill med andra ord säga att jag verkligen får ett hem, ett begrepp jag haft lite svårt att knyta an till de senaste åren. Att ha adressen lite här och var och att ha mitt liv utspritt över halva Västra Götaland har liksom tärt mer än jag trodde att det skulle göra. Anade inte direkt att det skulle kännas så, den där dagen i Henån när jag och mamma bestämde att det var helt okej att hon flyttade till Alingsås, och att jag flyttade till min bror på Orust för att kunna gå klart gymnasiet i Uddevalla. Men här sitter jag, och en del personer tycker att det är kul att dra skämt om hemlösa Peter. Men inte fan trodde jag att jag skulle ta åt mig. Men det gjorde jag, och nu känns det som att det får vara nog.

Men som sagt. Jag och Daniel har funderat på det här ett tag, och vi bestämde oss till och med. Sen pratade han med sin mamma, och ville helt plötsligt inte lika mycket längre. Första kopplingen jag gjorde var naturligtvis att svärmor har något emot mig, och att han därför inte vill bo med mig. Men så visar det sig, när jag klämmer anledningen ur honom, att det är för att om vi officiellt bor ihop finns möjligheten att hans släktinger får reda på en del de inte ska veta. Som exempelvis att Daniel bor ihop med en 19-årig kille, vilket hade lett till en del frågor det inte är meningen att de ska ställa. Och visst kan jag förstå det. Inte minst efter att jag pratade om det med Mamma. Hon sa det också, att det kanske inte hade känts så värst kul om våra äldre släktingar fick veta att hennes yngsta son var bög.

Detta leder en oundvikligen till ett svårlöst dilemma. Ska man skita i sina äldre släktingars fördomar och göra det officiellt, eller ska man respektera att de faktiskt är av en äldre generation, som tyvärr inte lärt sig att homosexualitet inte är något fel. Sista alternativet känns ju inte speciellt lockande då det blir synonymt med att egentligen aldrig kunna stå upp för den man är, och att man alltid kommer vara tvungen att smyga med det. Vidare kan man ju undra, om man nu väljer att följa andra alternativet, hur länge ska man gömma sig? Kommer jag aldrig kunna bo ihop med min pojkvän bara för att våra släktingar inte vill det? Ska vi alltid behöva tänka på vad andra har för jävla åsikter om oss, och därför aldrig vara fria att göra egna val?

Det är en jävla jobbig sits. Men unfortunately sitter man här och är bög och kan liksom inte göra så mycket åt det.

Så sit and spin. Jag tänker fan inte acceptera att mina trångsynta familjemedlemmar har sån makt, jag känner dem inte ens. Frågan är om alla i den här världen är av samma uppfattning. Och jag tror att det är just den frågan som är avgörande för mitt 2009.

Vilken uppfattning har du?