Qué?

Höhö, shit jag gör inget annat än bloggar idag. Tänkte bara dela med mig av mina aggressioner en tidig morgon på tåget på väg till skolan =P
Enjoy, men förlåt mig för den saknade styckeindelningen... Ordbehandlaren i Microsoft Works är inte den smartaste. -.-

De märks överallt. På vägen till bussen, affären, på bussen, på tåget, nerifrån parkeringen när jag tar en cigg på balkongen. Jag blir praktiskt taget brännmärkt av dem, vart jag än går. Vart jag än går där det finns medelsvenskar, flitiga jantelagspraktiker, kastas de på mig. Vad jag talar om är dessa förbannade hatiska blickar jag får överallt. Eller inte hatiska, de är snarare en blandning av ren avsky och någon surrealistisk form av medlidande. Det är den förbannade jantelagen som ställer till vardagen för mig. Alla dessa människor som orkar lägga ner tid på att visa sin avsky för hur jag väljer att se ut. Jag förstår inte varför det ska vara så fel av mig att vilja klä mig snyggt och göra mig i ordning varje morgon. Det är nästan så jag tror att jag blir sedd som mindre intelligent av människor omkring mig. Att bli sedd ner på för etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller politisk ställning har väl alla hört talas om. Jag skulle vilja lägga till ett nytt problem. Problemet med att det i Sverige inte är tillåtet att sticka ut på något sätt, om man inte gör det på det där fullkomligt överkontroversiella sättet som Bröderna Rongedal i melodifestivalen, med sina fruktansvärt utstickande röda kavajer... Jag kan inte förstå vad som är fel med att jag vill gå upp en dryg timma innan jag ska gå till bussen, för att göra mig snygg för dagen. För mig är det snarare något positivt, ett sätt att visa att man bryr sig om sitt utseende, att visa att man vill bli tagen seriöst. Jag skulle själv ta en människa som kom med sin morgonfrisyr och kläder som kunde höra hemma på skolgården i lågstadiet oseriöst. Är det något fel på mig då? Är jag en ytlig människa på grund av det? Absolut inte! För mig är det ett faktum att vi lever i ett samhälle där utseende faktiskt spelar roll, men inte utseende i den bemärkelsen att det är hur man ser ut naturligt som avgör. Jag menar utseende som i att man, som jag nämnde tidigare, visar att man bryr sig lite om sitt yttre, eller mycket. Det får naturligtvis inte gå till överdrift, och jag tror att det är där skon klämmer när det handlar om mig. Jag tror att folk i allmänhet uppfattar mig som en svag individ, med extremt dålig självkänsla för att jag råkar ha mitt utseende som något närmast ett intresse. För mig är det varje dag en utmaning att hitta något att ha på mig, något som passar för hur jag känner mig den dagen och så vidare. Att jag sminkar mig må dock bero på att jag kanske inte är helt nöjd med hur jag ser ut, men också på att jag inte ser något fel i att täcka över sitt rödflammiga ansikte efter en svettig natt. Vad som väger upp är att jag i alla fall vet om att jag är snygg, som fan också, när jag fixat lite. Där har vi då vad jag tror är det största skälet till hur folk ser på mig. Just på grund av jantelagen klarar människor överallt inte av att se att jag verkligen tycker att jag är skitsnygg. För det får man ju absolut inte göra. Då ser man ju sig själv som något bättre än andra, och det får man ju absolut inte göra. Till alla er som tror att jag ser ner på er och tror att jag är så jävla mycket snyggare än er vill jag bara säga två saker. Den första är en bekräftelse på att ni har rätt, jag ser ner på er. Inte på grund av utseende, men på grund av hur ni ser på mig, och saknaden av insikt i att jag kan vara en minst lika intelligent som ni, trots att jag väljer att se ut som jag gör. Den andra saken är en vädjan till er. Snälla, låt mig gå till affären och köpa mitt kaffe utan att få mig att känna mig som en kvinna märkt som häxa på 1600-talet, och bränd på bål, när jag kommer hem. Vi lever för fan på 2000-talet.