Du kanske har rätt. Det kanske inte går. Det lönar sig väl inte ens att försöka längre... Du kommer aldrig att förstå hur mycket jag älskar dig, och hur värdefull du är. Jag vet inte, kanske är jag sån, som helt enkelt inte visar vad jag känner, eller så har det varit omständigheterna som gjort det. Det spelar å andra sidan ingen roll, speciellt inte längre. Vi mötte våra livs kärlekar, men det funkade inte... Och du får säga och tro vad du vill, det finns ingen som kan ersätta dig. Jag kommer alltid älska dig oändligt mycket. Du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta som den söta kokosbollen som skrämde skiten ur mig på centralen för två år sen... Jag hoppas allt blir bra för dig, och det blir det, för gud visste vad han gjorde när han skapade dig. Det gör ont som satan att veta att jag inte kommer vara en del av det dock. Men du har rätt. Vi funkar inte, och det sliter sönder mig inifrån att ens tänka på ett liv utan dig, vad du än tror. Men gjort är gjort och kommer aldrig tillbaks, hurmycket man än vill... Och nu är det väl dags för mig att äntligen vara tyst, och tro på vad du säger, så får jag hoppas att det är det rätta. Annars förlåter jag aldrig mig själv för att jag gav upp.
Jag hoppas vi hörs...
Kyss, och lycka till.. Jag älskar dig och är din för evigt
_____
Ja vad fan gör man när man hade sitt livs chans och sumpade den. Och det spelar ingen roll vad du säger, jag kommer alltid veta att det var jag.
När jag skulle lägga mig igår, såg jag att det låg en nattfjäril på kudden. Jag tittade på den en stund och tyckte den var söt. Sen tog jag den och kastade iväg den. Hårt.
Kändes symboliskt på nåt sätt. Jag antar att jag är sån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar